Dryg hemresa

Givetvis skulle det jävlas på vägen hem, men det blev en helt ok lösning till slut. Även om jag var hemma ca 50 minuter senare än jag hade tänkt mig. Var något problem med planet i Umeå, kom inte därifrån förrän 18:20 istället för 17:30. Men, eftersom samma plan var det som skulle vidare mot Malmö kunde jag, och de andra trevliga människorna som skulle samma väg, sitta kvar på planet när vi landat på Bromma.

Men jag kan villigt erkänna att jag var "lite lack" när de ropade ut att det var problem. Ja, jag vet att det är viktigt att allt är ok men lika fullt, man är fan inte sugen på sådan skit när man bara vill hem. Nå, nu är jag ÄNTLIGEN hemma, har fått upp min packning och håller som bäst på att ligga in sängen. SÅ SKÖN DEN ÄR!

Har varit ena riktigt härliga dagar uppe i Umeå och jag saknar er där uppe, men hem är här. Just nu i livet är det ingen tvekan och som det känns är det för gott. Men jag kan inte svära, det går bara inte för då står man där som ett fån om jag nu skulle få för mig något annat längre fram. Men just nu, idag, här, är Skåne mitt hem. Ännu en gång, piss att landet är så långt. Vill träffa er där uppe när jag vill och inte när jag har MASSOR med tid över. Tack gode gud för Facebook, mail, telefon, sms, twitter osv. Utan dessa underbara hjälpmedel hade jag blivit tokig.

Dags att släcka ner de små blå och nanna lite. I morgon väntar frontlinjetjänst igen, ner i dyngan och kriga på. Full fart mot sommaren gäller. Sköt om er där ute, godnatt!

Sammanfattning

Sjukt vad tiden går fort när man har roligt. Redan sista kvällen i Umeå och jag kan ärligt säga att jag gärna stannat längre, ni är så många här som jag helst inte hade varit utan. Å andra sidan finns det lika många, om inte fler, jag inte vill vara utan i Skåne. Förbannar att landet är så långt, förbannar!

Jag fick inte träffa alla som jag hade velat träffa, å andra sidan fick jag även träffa folk jag verkligen inte hade räknat med att träffa och det gjorde mig nästan rörd och överjävligt glad. Är seriöst osäker på om jag klarat av att träffa fler goa människor denna korta visit, hade troligen dött nostalgidöden på fläcken då.

Jag hoppas verkligen att det inte ska behöva dröja 15 månader tills nästa besök, det är för lång tid. Även om jag verkligen ogillar den vinter som nu håller Umeå i ett järngrepp så ogillar jag verkligen inte mina vänner här, tvärt om. Ni är helt sjukt viktiga för mig, hoppas ni förstår det även om jag sällan vräker på med onödigt stora ord. Ni utgör mer än 25% av mitt liv och så mycket kan jag inte bara plocka bort utan att bli trasig.

Ni som av olika skäl inte kunde träffa mig, jag tycker inte sämre om er för det. Hoppas helt enkelt att ni har möjlighet nästa gång, eller nästa, eller nästa. Det är inte direkt så att jag ligger sömnlös och gråter över att inte kunna umgås med er när jag vill, men ni fattas mig.

Extra tack till Göran som trots allt tog sig ner till O'learys, du läser troligen inte detta men orden finns här och jag tror inte jag var ensam om att bli riktigt glad av att se dig. Även ett extra tack till Sigrid som sent omsider tyckte det var en bra idé att komma ner, hade jag aldrig förväntat mig. Tack, du får mig att skratta som alltid och tack för ölen. I owe you one, bara önska för önskan är fri. :). Supertack till Mats som med kort notis gav mig ett hem, sådant glömmer jag aldrig.

Nu återstår bara för mig att sova och packa min gröna persedelpåse och dra söderut. Tack för denna gången och var varnade, jag kommer tillbaka. Umeå och ni här och omkring har mitt hjärta i ett stengrepp, varsågoda att fortsätta så. Känns skönt att ha ett andra hem att komma hem till. <3 till er, tack för att ni finns!

Precis som förr...men ändå inte.

Ska alldeles strax krypa ner i min tillfälliga säng här uppe i Umeå. Har rullat runt några rundor i "byn" och allt känns så välbekant, allt känns som det gjorde när jag lämnade stan i slutet av juni 2009. Visst, det har tillkommit en del affärer, rondeller och annat har försvunnit. Allt känns ändå så bekant och tryggt för mig, det är som min egen ficka. Men, det är mer som ett minne. Något man minns och ler igenkännande åt. Det känns inte som hem, det känns inte som att jag hör hemma här längre.

Jag är inte mycket för att sitta och älta det som varit, det är vad det är och kommer alltid vara som det blev. Bara framtiden är något jag kan påverka hur som helst. Kände ändå en viss oro när planet bröt igenom molnen och jag såg Umeå under mig. Var det inte en liten tår där i ögonvrån, när allt kom över mig igen? Jodå, så var det helt säkert. Just i den stunden kände jag att jag kom hem. Men efter några timmar kändes det inte så längre. Då var det mer en varm glädje över att allt är sig likt, mer eller mindre. Livet går vidare, stan finns kvar, jag känner mig trygg här men det känns inte som hem.

I morgon blir det nostalgi på ännu högre nivå, då ska jag träffa folk jag i många fall inte träffat sedan 2009. Då får vi se hur tuff jag är. :) Godnatt Umeå, i morgon ska du få bevisa ännu tydligare att jag aldrig kommer vara mer än en besökare här igen.

Dags att åka på safari!

Ny vecka stundar och inte vilken vecka som helst. Det har blivit dags för mig att återse staden som var mitt hem i tio år, typ. Ja, jag ska till Umeå igen. Detta innebär givetvis galej, man kan inte återse gamla polers utan att rumla runt nere på byn lite. Jo, byn är det allt med ett centrum du utan problem får plats med i byxfickan.

Egentligen är det en SJUKT usel tid att åka upp, kallt som fan, mörkt och allmänt otrevligt på alla möjliga sätt. Å andra sidan kommer det kännas som att komma till paradiset när jag återvänder till civilisationen vilket givetvis är en bra sak. Förhoppningsvis kommer jag få en rejäl spark ut ur vintermode efter denna lilla tripp och lalla rakt in i våren, med viss hjälp av vädergudarna då.

Oavsett ska det bli sjukt roligt att träffa gamla vänner igen och se vad som hänt med "byn" sedan senaste mötet i november 2009. Jag räknar kallt, vilket är ett bra ord i sammanhanget, med att jag inte kommer ångra att jag lämnade stan. Däremot räknar jag med att jag kommer sakna en hel massa människor igen när jag lämnar. Detta land är på tok för långt, så är det bara. Men det är som det är och jag får ta till vara på den lilla tid jag är där och göra något bra av den.

Galej blir det på O'learys på fredag. Jag vet, ett ganska lamt ställe att ha partaj på. Men det är inte direkt att utbudet är enormt och vill man ha bord för en hoper folk blir det ännu mindre. Särskilt om man inte tänker sitta och läppja på något räligt rödvin och vill ha lite space omkring sig. Ehrm, samt kunna ha Rögle-Redhawks på skärmar i närheten. :) Inte för att den matchen betyder något mer än derbyäran, men ändå. Ses ska den, i varje fall i en ögonvrå.

Finns en liden tösabid här nere som bodde i Umeå när jag bodde där. Jag hoppas att hon och jag kan slå ihop oss till en rejäl roadtrip någon gång och besöka stan under lite trevligare och varmare former. Det hade VERKLIGEN blivit riktigt kul, även resan då vilket bara blir skit denna gång. Ja, jag kan inte säga att jag njuter av att flyga inrikes. Känns lite som att man är en sardin i en sardinburk, väntar bara på att någon ska öppna och käka mig.

Känns som att det kommer bli någon form av lappbloggande under resan, vi får se vad jag har tid till. Om inget annat kommer det rulla lite skit på Facebook och Twitter som alltid. Nu ska jag återgå till söndagsfilmen och ni ska lägga er små barn! Marsch i säng, så, så! Natti och hela den baletten. *klick*

Tur att det är fredag...

Ibland kommer "sådana" dagar. Idag var det en just "sådan" dag. Det började redan med att jag vaknade 15 minuter innan larmet skulle väcka mig. Det är inte lönt att somna om tänker jag, väldigt vuxet, och gör det man aldrig ska göra. Jag stängde av larmet. Som ni alla inser är detta ett GENERALFEL!

Resultatet blev att jag vaknade med ett ryck, slet åt mig mobilen och insåg att jag sovit 15 minuter för länge. Men eftersom jag är en vuxen och mogen man har jag sett till att ha den marginalen. Oavsett är det fan inte roligt att vakna med "försovningspanik". Minns att jag tänkte; tur att det är fredag.

Fixar mig och rullar hemifrån 15 minuter efter jag vaknat. Som sagt flickor, jag är man. Kommer till jobbet, vältrar mig upp i sadeln och ska hämta mina turer; stendött, inte ett pip. Häpp, ringer upp och gör det hela manuellt. Skriver ner min första tur och tänker för andra gången; tur att det är fredag och åker iväg mot Billinge.

Väl där hittar jag huset, backar in bussen och sänker ner den. Mannen kommer ut och kliver in och jag ska höja bussen, den höjer sig...på höger sida. För tredje gången tänker jag? Ja just det; tur att det är fredag. Nå, det ordnar sig och efter denna nästintill katastrofala start på en tidig morgon rullade resten av dagen på som en fredag ska rulla på. Med andra ord med en ständigt ökande känsla av lyckorus för varje minut som går. Bästa känslan, bästa dagen, tur att det är fredag.

Händelserik helg

Alltså egentligen är jag inte överdrivet mycket för att skriva om bara helt vanliga saker, gärna udda men inte vanliga. Här kommer ett litet undantag, vem vet. Jag kanske gör fler vad tiden lider och beroende på vad jag känner för. Hur som, here goes;

Jag brukar inte göra speciellt mycket på helgerna under vintern då det inte är fest eller andra evenemang. Känner mest lugnet, läser, ser film, spelar spel och lyssnar på musik. Denna helg var ett ganska stort, fett undantag alltså. Jag hade blivit uppbjuden för att medverka på Melodikryssande hos en kompis på hans jobb på lördagen. Jag gör det och det blev en upplevelse i sig på många sätt. Hade jag inte varit så rookie på Melodikryss, ja jag körde det några gånger förra året, hade jag kallat det förnedring.

Drog därefter till Simrishamn för att inhandla saker jag behövde och sen en timmes promenad nere i Vitemölla. Alla dessa tre saker var i sig mer än vad jag brukar göra på en hel helg vad gäller att röra sig från soffan/sängen/whatever...på vintern. Det är så att vintern har en negativ effekt på mig, den gör mig SJUKT trött och jag behöver all extra vila jag kan få för att fixa vardagen i veckorna. Men vädret med sol och blå himmel gjorde att jag kände våren sätta sina härliga klor i mig och faktum är att jag givetvis kände mig piggare efter.

Sen blev visserligen kvällen förstörd av att jag...och mina kära föräldrar, valde att se Melodifestivalen. Jag vet inte varför vi inte drog teven genom rutan? Antagligen trodde vi att nästa låt, den måste ju vara bra...tills alla låtar var slut och man satt där med en tom och kall blick likt en dödsdömd. Nå, man kan inte räkna med att en dag blir 100%, det är antagligen för mycket begärt. Nå, jag köpte mig två böcker som tröst; Kiss behind the mask och Bruce Dickinson. Båda biografier.

Idag har jag shoppat en massa swag, brukar inte göra det speciellt ofta men ibland bara måste jag. Balla tröjor som passar min image som hand i handske. Image och image förresten, passar mig och gör mig till mig helt enkelt. Jag har nu troligtvis lyckats skriva bland det mest meningslösa blogginlägg jag skrivit, på denna sida 2009 i varje fall. Men jag GILLAR verkligen att skriva, vill helst skriva något som berör. Men ibland när paniken kommer för att jag inte hittar något kul att skriva om, ja då blir det plötsligt något som detta. Take it or leave it så att säga. Nu blir det Rangers vs Penguins resten av denna helg, go Pens, go!

Svåra "problem" i livet...

Sitter förundrat och lyssnar på de lokala nyheterna. Ett par berättar om sina "problem" med att någon vill bygga vindkraftverk nära deras hus. Hur det är synd om fåglar och att de kommer stämma markägarna om värdet på deras hus sjunker.

För det första, fåglar är inte idioter bara för att de är fåglar. De lär sig givetvis att se upp för vindkraftverk också. För det andra, varför kan de inte bara säga som det är? Att de inte vill höra och se verken? Att värdet på deras hus är det som frågan gäller?

Visst, allt är relativt. Men det finns MASSOR av människor i detta land som inte får de pengar de har rätt till. De får leva på släktingar eller vad de kan hitta på. DET är ett problem. Värdet på ett hus man äger är INTE ett problem. Vi har blivit så bortskämda att jag äcklas. Folk runt om kring oss dör för att de helt saknar tak över huvudet. Jag mår illa!

Tänk ett steg längre innan ni gnäller folket. Titta vad vi har på bakgården och gnäll över det istället. Vi har i sanning blivit en bananrepublik. Tragiskt men sant.